Biskopen i Karlstads stift, Esbjörn Hagberg, som för övrigt verkar vara en klok figur, har startat en blogg med det inte särskilt snärtiga, men väl beskrivande och, om man så vill, fryntligt kyrkligt faderliga namnet Biskop Esbjörns tankar om samhället, världen, kyrkan och möten (via .)
|
|||||
|
Det är lite oklart varför Andreas Nordström i en artikel i Expressen uttryckligen hänvisar till en dito av Hadley Freeman i The Guardian där hans (Nordströms) poäng uttrycks med betydligt större vältalighet och precision och, vågar jag påstå, djup än i den egna texten. Det kan vara jag som är konservativ, men om man ska bygga vidare på någons argumentation genom en hänvisning till vederbörande är det kanske bra om man säger något utöver det redan sagda i stället för att, som här, inte ens upprepa det. Det här är i sig ingenting nytt. Nyhetsartiklar har genomgått innehållslig devalvering per förmedling så länge att det snarare verkar vara regel än undantag, åtminstone i kvällspressen. Åsiktsmaterial är ju en annan femma. Denna dewriting innebär ju en bokstavlig fördumning av krönikor och ledare, inte minst eftersom idéerna bevisligen inte är originella. Det var Gunilla Backman som tilldelades SJ:s och Tidskriften OPERAs musikalpris för sin roll i GöteborgsOperans uppsättning av Sunset Boulevard. Det hindrar dock inte att även andra kan fira lite grand i sammanhanget, åtminstone om man får tro SJ:s pressmeddelande:
Således gläder sig säkerligen både Julius Malmström och Nerfont själv. Robert Rydberg, som spelade den roll i Spamalot som Nerfont var påtänkt för (men alltså aldrig gjorde), har kanske en annan syn på det hela. Vad SJ beträffar bör de helst se över balansen mellan behovet av goodwill efter vinterns katastrof och nödvändigheten av research. Jag blev just lite orolig. Någon har fått en sökträff på den här sidan med termerna “håltagning båt”. Jag vill å det bestämdaste avsvära mig allt ansvar för eventuella sjöhaverier som följd av något jag skrivit här eller annorstädes. Det har aldrig varit min avsikt att uppvigla eller på annat sätt anstifta fartygssänkning. Gaygalan är i vanliga fall en tillställning med högt ambivalensvärde. Här vill man både manifestera gaykulturens särart och tillhörighet till den breda mittfåran, vad det verkar. Johan Hilton iakttar emellertid något betydligt mer bisarrt: det faktum att tronföljarparet Victoria och Daniel Westling i går på denna gala fick pris som årets duo. Det är inte utan att man även som heterosexuell man undrar vad denna undergrävelse av det egna ska tjäna till. Världens fysiker måste underrättas. Längdmått är beroende av könet på den som mäts, vilket för all del inte tycks vara någon nyhet för den som ska skaffa barnkläder. Kyrkans Tidning berättar om ännu ett bigott kryp i prästkrage som borde skämmas ögonen ur sig. Man kan verkligen fråga sig varför inte kyrkokansliet, som är så månt om att Svenska kyrkan ska framstå i bästa möjliga dager, inte sätter ner foten en gång för alla och sparkar ut dessa fördomsföreträdande fossiler (härvidlag ska substantivet förstås i vid mening; det finns gott om yngre förmågor med precis samma bisarra värderingar). Om det handlar om att vända andra kinden till är det bara ren feghet. Det är inte de mer oportunistiska kyrkomännens kinder det handlar om. Det har det sällan gjort. Här redogör Amy Chua för varför barn av kinesisk härkomst, enligt henne, slår västerländska barn på fingrarna i allt. Det är ingen hejd på stoltheten i argumentationen eller strängheten i den föreslagna praktiken. Kanske något för major Björklund att studera för nästa förskolereform? Det är svårt att undanhålla sig från talesätt om rivet skinn och andra putslustigheter när man läser Sydsvenskans artikel om kattaklöset i Föreningen Kattstödet. Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008 var det många både där och annorstädes som gnolade på och säkert också instämde i den endera parodiska eller underliga politiska sängkammarsoullåten “I Got A Crush… on Obama” Även om låten var avsedd som en parodi på hysterin kring presidentkandidaten och trots att dennes kampanj tog avstånd från den var det åtminstone många svenskar som tog den till sitt hjärta, med eller utan ironi. När Barack Obama nu suttit i Vita huset i två år har de inte bara de politiska utan även de musikalisk-parodiska tongångarna förändrats. Av en president Barry White har det nu blivit vad jag med min dessvärre något bristande terrängkännedom i hiphopkretsar skulle beteckna som en president Ol’ Dirty Bastard. Oavsett vilken artist man anser att presidenten liknas vid så är det här riktigt bra. Man kan nämligen inte annat än applådera komikern James Davis och filmskaparen Martin Usher för deras höga ambitionsnivå med den vänliga och hysteriskt roliga Obama-parodin “Head of the State” (baserad på den betydligt mindre humoristiska “Hard in da Paint” av den fullkomligt distanslöse Waka Flocka Flame, något av en hiphopens Joey Killer om man ska tro en med illa dold munterhet infogad kommentar om artisten i en en artikel om parodi i New York Times). Sedan kan man förstås diskutera hur trångsinta amerikanska högertomtar reagerar på tilltaget. Jag själv undrar mest vilken svensk eller för den delen europeisk politiker som skulle kunna komma i fråga för något sådant här. Det är kanske bara att inse att en sådan här hommageparodi bara kan ges en gång åt en enda person. Vissa saker är unika även i politikens trampkvarn. |
|||||
|
Copyright © 2011 Fredrik Fischer - All Rights Reserved |
|||||
