Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.

Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.

Jag hade hoppats att ryktena om en TV-serie baserad på Terry Goodkinds Sanningens svärd bara var bokförlagets sätt att hålla intresset för böckerna uppe (nu när serien äntligen är avslutad), men så är tydligen inte fallet. Sam Raimi (Spider-Man och, mer relevant (och skrämmande) i sammanhanget, Xena) producerar och har anlitat en hel del av samma kreativa personal som för 1990-talets läderkorsettepos. Lite matnyttig information (plus dito distans) finns i en artikel från när serien hade premiär i USA 2008.

Tumbabon som enligt en artikel i Sydsvenskan tydligen lämnat in ett förslag till Malmös kommunfullmäktige om att staden, som ett led i sin internationella profilering, i icke svenskspråkiga sammanhang borde kallas Mothvirgin, är förmodligen inte bara lite spånig utan även lite efter. Senast jag själv skämtade på det här viset, vilket måste ha varit i början av 1990-talet, kallade jag alltid Malmö för Mothmaid, vilket i mitt tycke är en bättre översättning på samma töntiga tema.

Det här med metaforer och bilder är ju inte alldeles okomplicerat, men när Sveriges Radio, som trots allt har en del väldigt språkkunnigt folk till sitt förfogande, stolt sätter den rätt tvivelaktiga rubriken Centern i blåshålet på en artikel om centerpartiets rådande kris är det nog mer än otur som varit framme. För sitter man i blåshålet torde man med största sannolikhet, vare sig man vill det eller inte, vara på väg uppåt, medan man, som i centerns fall, gör motsatt resa om man befinner sig i blåsväder.

Kinga Sandén skriver klokt om hur enögd burka- och niqabdiskussionen är och kanske alltid varit.

Allt handlar om det gamla vanliga: det som syns är lätt att åtgärda och därför ger man sig på det med fagert (och ofta fåkunnigt) tal om frigörelse och förbudslagar. Den upplevda symbolens orsaker, som ju är betydligt besvärligare, lämnas därhän.

Palmemordet (TV-klipp i mängder) kommer enligt riksdagsbeslut inte att preskriberas.

Privatspanarna kan alltså andas ut.

Och när preskriptionstiden nu är borta, vore inte privatspaning, fast så att säga i offentlig regi, en ypperlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd – lika meningslös som lejonparten (naturligtvis omdöpt till, tja, palmoteket?)? Återstår att se vad en framtida socialdemokratisk arbetsmarknadsminister kan tänkas göra i ärendet.

Ironi och pekoral är sällan så värst såta sängkamrater. För en demonstration hänvisas till Riksorganisationen Unga synskadades sida med bidrag till en kommande skiva. Här finns hela spektret: från de allra mest patetiska känsloutbrotten (“Aldrig”, “Bara undrar” med flera) till saltare, sarkastiska texter (“Stackars liten blinning”) till en faktiskt riktigt rolig, om än kanske en aning kryptisk, grej (“Väg”).

Sedan kan man förstås undra länge och väl över vikten av en sådan här skiva och dess verkliga betydelse utanför kretsen av närmast sörjande. Men vem vet, kanske Svensktoppen hägrar?

Vem behöver en seriös diskussion om övervakningssamhället och kring de rutinmässiga, politiskt sanktionerade integritetskränkningar som snart är så vanligt förekommande att vi inte tänker på dem? Herregud, det är ju bara kul att Gowalla (vem vet, det kanske bara handlar om att jag inte skaffat mig en iPhone (än)?). Men jag känner mig genuint olustig inför alla de rätt allvarliga implikationer detta ständiga (fysiska, verkliga) positionerande har. Det är lite väl kortsiktigt att bara diskutera de annonsmässiga och kommersiella fördelarna med de små prickarna på kartorna – som om allt bara handlade om en kul grej – och bara högst kursivt beröra vad inte fullt så välvilliga element (hej svenska staten!) skulle kunna göra med den data om våra vanor, våra vägar, våra vänner och våra liv som de olika tjänsterna, i namn av spel och skoj, samlar in. Och vad gäller alla påhittade incheckningar: i takt med att annonsmarknaden på de här tjänsterna växer ekonomiskt kan man nog räkna med att deras precision och möjligheterna att fulpositionera sig ökar respektive krymper rejält.

Vem behöver övervakningskameror? Gör det bara tillräckligt attraktivt och spännande att checka in var man än befinner sig, oavsett vem man är, oavsett vem man gör, så kan man skaffa sig en häpnadsväckande bra bild av både det ena och det andra. Konspirationsteoretiskt? Självklart. Men varför inte? Lite tillspetsat skulle ju Svenska Spel kunna göra gemensam sak med statens olika säkerhetstjänster i en svensk Foursquare-ripoff (FRAsquare, kanske?) och inhösta gott om pengar från annonsörerna och ännu mer livsdata från medborgarna, eh, förlåt, spelarna.

Det var dagens dos av förföljelsemani. Cirkulera.

Jag medger att det är rätt praktiskt, men jag kan inte låta bli att tycka att en väckarklocka kopplad till en GPS (via Joakim Jardenberg) är lite för mycket bekvämlighet och framför allt lite av en spänningsdödare. Visst, det är ju inget vidare att vakna med ett ryck två minuter efter det att man passerat stationen där man tänkte stiga av, men samtidigt är det lite som att planera för alla eventualiteter. Och hur roligt är det i längden?

Jamsession

Jag har inte fattat grejen med lolcats, men det betyder inte att jag inte gillar humor med kattema.

« Äldre inlägg