Av Fredrik Fischer, september 3rd, 2010
Jag hade för några år sedan en tanke om att ett gäng svenska teater- och musikkritiker (som (och det här gäller mina yrkessystrar och -bröder oavsett nationalitet) ofta beskylls för att vara misslyckade, förbittrade, tidigare utövare av de yrken vars utövare de själva nu kritiserar) på något sätt borde sammanstråla offentligt och musicera och spela teater. Kanske som någon form av välgörenhet.
Jag inbillar mig inte att jag varit historiskt ensam om idén och i dag ser jag att någon kreativ själ i Kanada tagit det hela ett steg längre genom att samla ett gäng av sitt lands främsta teaterkritiker och -eminenser (nota bene, inga skådisar eller personer som i huvudsak sysslar med verksamhet på scen, åtminstone utifrån vad jag kan se) för en konsertversion av The Producers.
Vad ska vi kontra med? Vad sägs om The Drowsy Chaperone? Pax för att vara Man-in-Chair. Och Gunilla Brodrej skulle kunna vara titelfiguren. Eller?
Av Fredrik Fischer, augusti 25th, 2010
Vem tar du din läsare för, Martin Ezpeleta?
Frö all del är Aftonbladets krönikor sällan någon tummelplats för producenter av särdeles högtstående litteratur, men sällan har jag då sett en satirtext som förefallit så lovande bara för att i sina slutrader falla ihop som en punkterad väderballong. Den text jag talar om parodierar på ett stundtals ganska fyndigt sätt några av de vanligaste tankefigurer företrädare för Sverigedemokraterna (det namnet fascinerar mig för övrigt ständigt; som att kalla en svart målarfärg för Sverigevit – nåväl) brukar hala fram i de xenofoba jeremiader över konungariket Sveriges erbarmliga tillstånd de kallar politiska utspel och texter.
Krönikan avslutas emellertid enligt följande:
Texten ovan kan tyckas absurd och nästan skrattretande.
Men så skulle det kunnat låta om Sverigedemokraterna hade utsett arbetarklassen till sin fiende – i stället för, som nu, muslimerna.
Och där var vi tillbaka på Staffan Hildebrand-nivå igen.
Av Fredrik Fischer, augusti 23rd, 2010
Av Fredrik Fischer, augusti 16th, 2010
För den som liksom jag roas barnsligt av anagram finns här en med rätta populär och tämligen flexibel tjänst för anskaffande av dylika.
Av Fredrik Fischer, augusti 12th, 2010
Jag upphör aldrig att fascineras av politisk musik. Här kommer ännu ett exempel på det intressanta förhållandet att i övrigt otidsenliga musikstilar osvikligen tas till heder av partier som vill peppa väljarskarorna med någon liten trudelutt. Den här är från MUF, heter “Sverige jobbar!” (sic) och är en sönderkokt blandning av Patrik Isaksson, Tomas Ledin och något onämnbart amerikanskt snällrockband från cirka 1997. Textmässigt underträffar den för all del inte så mycket av den oftast mer påflugna pamflettering man ägnar sig åt i det politiska motståndarlägret. Man kan verkligen fråga sig varför ideologier (eller, tja, sakfrågor, kanske) som ska motivera en stor grupp människor att styra ett helt land inte ens kan omsättas i vettig konst. Brister det i passionen?
Av Fredrik Fischer, augusti 3rd, 2010
Jag har alls ingenting emot motorcyklar och sådant (bara en hel del mot de bisarra brottskulturer som vuxit upp kring vissa ansamlingar av motorcykelentusiaster), men vill bara för tydlighets skull meddela att det här inte handlar om mig.
Uppdatering: det hela blir naturligtvis inte mindre fnissigt för att jag läser som en kratta och uppfattar “bikers” och “cykel-” i just det här sammanhanget som synonymt med motorcykelkulturen. Jag velocipudlar och hoppas att Sveriges cyklister har överseende med kontaminasammanblandningen.
Av Fredrik Fischer, juli 27th, 2010
AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.
Av Fredrik Fischer, juli 25th, 2010
Playbill Online har sammanställt en lista över tidernas fem konstnärligt mest inflytelserika rockmusikaler. Den är inte så intressant för titlarna på listan – relativt lättgissade verk (Hair, Jesus Christ Superstar, Rent, Hedwig and the Angry Inch och Spring Awakening) – utan som en grundkurs och tankeställare för den som vill skriva en riktigt bra rockmusikal.
Man kan koka ner receptet på en bra rockmusikal till att man som skapare bör ta ordet på allvar, i tur och ordning. Med andra ord bör rocken komma först i fråga om attityd, ärlighet och uttryck, därefter musikalen i form av historieberättandet och musikens dramatiska funktion (även om denna, som artikeln illustrerar, förändrats med tiden inte minst tack vare s och Spring Awakenings mycket annorlunda angreppssätt på formen). Det handlar inte om att bara låta som rockmusik eller använda distade elgitarrer utan att faktiskt komma till stycket med en rockmusikalisk bakgrund eller infallsvinkel till det som ska berättas.
Av Fredrik Fischer, juli 23rd, 2010
Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära.
Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik.
Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får.
För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet.
För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande.
För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras).
För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern.
Läs även Stardust/a>s utmärkta kritik av Asks utspel.
Av Fredrik Fischer, juli 20th, 2010
Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.
Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).
|
|
|
