Att skriva är att vilja bli läst
“Somliga går med trasiga skor.
Säg vad beror det på?”
En sydkoreansk skotjuv har ertappats med inte mindre än 1700 par fotbeklädnader i en lagerlokal i Seoul. Polisen har placerat mannen i fängsligt förvar och för huvudstadens befolknings pedala hälsa kan man bara hoppas att det dröjer innan den förslagne herr Park åter försätts på (sko?)fri fot.
Nu ska Post- och Telestyrelsen, enligt ett pressmeddelande, starta projekt för streaming av talböcker och -tidningar till mobiltelefoner. Jag håller tummarna för att de åtminstone pratar med Talboks- och Punktskriftsbiblioteket så att det inte, som vanligt i de här fallen, snickras på ett par tre hjul samtidigt och ingenting blir ordentligt gjort.
Bloggy) – ännu en av dessa kring vars inkomster man kan undra mycket eftersom det mesta de gör verkar vara mycket komplext och samtidigt levereras gratis – ligger inte på latsidan. Nu har han inlett vad som kanske i slutändan blir en (i och för sig inte statsfinansierad, men dock) motsvarighet till amerikanska data.gov. På govdata.se kan man redan nu till exempel hitta många myndigheters ekonomiska statistik från de senaste åren.
Än så länge är govdata.se i sin linda och det märks. Inte så mycket på hur sidan uppför sig rent tekniskt – jag har under mina sporadiska försök inte stött på något problme av det slaget – men det finns mycket att göra i fråga om struktur och överblickbarhet. Och även om det kanske är väl mycket att hoppas på så tror jag ändå att alla inblandade skulle tjäna på om staten bestämde sig för att bidra såväl ekonomiskt osm på andra sätt till denna lovvärda verksamhet.
Malmö Opera har förlorat en kontrabas i samband med stölden av en lastbil tidigare i veckan (lastbilen är dock återfunnen). Det är viktigt att den kommer till rätta. Nedan följer ett pressmeddelande med mer information:
Ligger den förlorade kontrabasen utomhus kommer den att krackelera av kylan och fukten. Och bli totalt förstörd…
Kontrabasen ligger i ett vitt transportfodral (2,1 meter högt) – en så kallad flight case – se bifogad bild.Man brukar säga att det tar cirka tre år för att hitta en kontrabas som passar och fungerar för en orkester.
Just den saknade kontrabasen är tillverkad på beställning av firman Poellman Contrabass i Mittenwald i Tyskland. De har en leveranstid på 1,5 år.Kontrabasen är bland annat tillverkad i alpgran. Denna gran har vuxit sakta på norrsidan av en alp i 250 år. När granen skördades lades den till lagring i ytterligare 60 år. Därefter har tillverkaren noga valt ut ett passande virke för instrumentet. I övrigt är den tillverkad i lagrad (även den 60 år) lönn.
Extra energi lades vid tillverkningen av detta speciella instrument då det skulle ställas ut på den internationella musikmässan i Frankfurt 2006.
Det finns endast två exemplar av ett sådant instrument i Sverige. Det betyder att det är mycket exklusivt vilket gör det i princip omöjligt att sälja.
Orkestrar och handlare i hela Europa är på väg att bli informerade om händelsen och kommer att rapportera till Malmö Opera om någon försöker sälja instrumentet.Lastbilen, där kontrabasen förvarades, försvann från Västra Hamnen i Malmö och användes sedan vid ett inbrott i Arlöv. Lastbilen hittades sedan i Höör.
Kanske kontrabasen ligger någonstans på denna rutt?Lars Axelsson på Malmö Möbelhantering AB (tel 040-300 775) har utfäst en belöning till den som hittar kontrabasen på 10 000 kronor.
Ilmar Reepalu kör foten allt längre och längre in i munnen efter hans infama uttalanden om orsakerna till trakasserierna av och hoten och hatbrotten mot judar i Malmö (se tidigare inlägg) har Reepalu nu i danska TV2:s program Lorry betecknat protesterna mot hans tidigare uttalanden som resultatet av “den israeliska lobbyn”. Detta nya bisarra uttalande av en av Sveriges mäktigare folkvalda kommenteras nu av idéhistorikern Henrik Bachner:
–‑På vilken högerextrem eller antisionistisk hemsida som helst kan du hitta formuleringar om den judiska lobbyn och den israeliska lobbyn. I de sammanhangen är det ofta uppenbart att begreppet har en antisemitisk betydelse.
– Det finns också en helt legitim diskussion i synnerhet i USA där det finns inflytelserika proisraeliska lobbygrupper som försöker påverka amerikansk politik.
–‑Men i Sverige finns det inga proisraeliska lobbygrupper som har inflytande över svensk politik. Och definitivt inga grupper som orkestrerar fram en kritik mot Ilmar Reepalu. Den kritiken kommer från höger till vänster, och från hans egen partiledare Mona Sahlin.
[...]
– Han hänvisar till konflikten i Mellanöstern som orsak till antisemitismen. Det är ett grundlöst och djupt problematiskt argument. Han verkar inte förstå att Mellanösternkonflikten används som förevändning för att ge uttryck för fientlighet mot judar. Mellanösternkonflikten kan utlösa redan existerande fördomar mot judar. Men konflikten är inte orsaken.
[...]
–‑Om mörkhyade människor i Europa utsätts för rasism skulle vi inte säga att rasismen beror på Nigerias regerings politik. Vi vet att det finns ett arv av rastänkande och diskriminering.
Det är ingenting att invända emot. Tvärtom är allt detta sådant som Malmös kommunalråd, en person som man får anta är någorlunda påläst i såväl historia som religion och politik, borde känna till.
Naturligtvis skulle Reepalu, om han vore klok, ha kunnat skylla på vad som helst från tillfällig sinnesförvirring till kopparförgiftning i Malmös vattenledningar och bett om ursäkt på sina bara knän (gärna med någon form av faktisk kompensation utöver orden) i samband med publikationen av de första uttalandena i Skånska Dagbladet. Att som nu göra den emotsedda pudeln till en rabiessmittad kamphund med skräddarsydd skjorta i brunt känns synnerligen ostrategiskt, helt bortsett från att det förefaller som ett direkt politiskt självmord både för honom själv och partiet i kommunpolitiken att fälla sådana kommentarer under ett valår.
Fast vem vet, kanske är handlingarna för avskedsansökan från posten som Malmös kommunalråd så besvärliga att fylla i att Reepalu tycker att det är mödan värt att så omsorgsfullt skjuta sig själv och den malmöitiska socialdemokratin i sank för att slippa besväret?
Vad månde hända om Anders Aldgårds intresse i att ta över den nedläggningshotade Stora Teatern i Göteborg skulle bli mer än bara spekulationer och han faktiskt skulle börja driva teatern? Det kan ingen veta, men att Göteborg, där flertalet svenska musikalartister och en inte oväsentlig andel operasångare får sin utbildning, är i skriande behov av fler ambitiösa musikteaterscener, i synnerhet en fast privatfinansierad dito med fokus på lättare repertoar (av beskrivningen att döma inte alldeles olik Nöjesteatern i Malmö), torde stå utom allt tvivel.
Vad GöteborgsOperan, vars hela affärsidé tycks bygga på att en stor, folklig musikal med lång spelperiod ska ge finansiella förutsättningar till husets smalare uppsättningar, ska ta sig till om folk plötsligt börjar gå till Storan för att få sin förnöjliga musikal- eller (om Aldgård får som han vill) operettfix är inte gott att veta det heller. Man kan hoppas att kolossen vid stranden tar konkurrensen som en kreativ utmaning och vågar utforska andra aspekter av musikteatern än dem som är omedelbart kommersiellt gångbara.
Abortmotståndarna i USA kan beskyllas för mycket, men inte för brist på uppfinningsrikedom. Nu propagerar pro-life-rörelserna exempelvis, enligt en artikel i New York Times, i ökande utsträckning för att “abortindustrin”, och då i synnerhet organisationen Planned Parenthood Federation of America, egentligen bara är smink för att dölja de rasistiskt motiverade förintelseambitioner som abortmotståndarna menar att -förespråkarna i själva verket företräder.
Kanske något för Dan Brown att sätta tänderna i. Och medan han skatteplanerar för ännu en rekordvinst kan vi andra oroa oss för hur lätt det är att spela på känslor och hur svårt det är att övertyga med verifierbar, ofabricerad och korrekt information.
Det är ingen skam i sig att som musikteaterkompositör gräva i arkiven när man ska skriva nya låtar. Men att som Andrew Lloyd Webber till Fantomen på Operan-uppföljaren Love Never Dies lyfta titelmelodins refräng från en av de populäraste låtarna från en annan av hans producerade musikaler (låt vara en mindre känd, The Beautiful Game) är lite över lättjans gräns. Att låtarna – “Love Never Dies” och “Our Kind of Love” – i stort sett har ett ömsesidigt utbytbart textligt innehåll gör det bara ännu mer genant.
Jag undrar just hur mycket rector magnificus Per Eriksson vistas på sitt tjänsterum i universitetshuset. Eller kanske mer precis hur mycket han tittar ut genom de ansenliga fönster det har. Hade han gjort det hade han kanske inte, i ett märkligt mumlande tonfall, framfört den något besynnerliga synpunkten att det behövs mer liv och rörelse på området mellan “AF-huset” (sic) och universitetsditot.
Mest anmärkningsvärt är nog ändå hans förslag till hur man ska råda bot på det bristande springet: en underjordisk konferensanläggning under universitetsplatsen.
I likhet med Nina Lekander finner jag det allt oftare förekommande presensparticip-s-andet (“Här sitter jag nu, ätandes en macka, slöandes framför TV:n.”) obehagligt, fult och onödigt. Bort det!